Är det här platsen?

Hösten kan le mot oss. Ett år äldre och visare har jag blivit. Känns underbart. Att bli vis alltså, inte att bli äldre.

Idag vet jag det, hösten kan le. De färgade löven är borta. Kvar finns grått, grått och regn. Men också leenden, omtankar och tröst. Hösten är kravlös, och det är ett under att vi kan stiga upp ur sängen på morgnarna, vi nordbor. För orkar vi idag, ännu en dag, så kanske vi möts av ett leende. En leende höst.

Ska leta efter mitt regnställ i garderoben nu, och rusa iväg på möte. Underbart att leva i höst. På allvar.

Roligt?

Min arbetskamrat Jimmy har roat med att lägga upp lite videos på mig från någon lägervistelse. Skruva upp ljudet och kika på:

http://se.youtube.com/watch?v=7H6-XpZNUeA&feature=related

Kul om man kan glädja någon.

Världens sjukaste

Sjuk. Så trist när lederna värker och febern är på gång. Men det passar ganska bra med allhelgonahelgen som vi befinner oss i. Influensa, aids eller cancer tror jag att det är. It-konfirmanderna LAN:ar, Jimmy läser och jag är sjuk. Stackars, stackars mig. Karlsson på taket säger någonstans att "Jag är världens sjukaste". Så känns det när man är sjuk. Bra sagt av Karlsson.

Klubba eller oblat?

Idag haglade det rejält in i mina ögon när jag cyklade hem från jobbet. Men så är november snart här, och det är mindre än två månader till julafton.

IT-konfirmanderna har inletts och den lokala tidningen gjorde intervju som var publicerad i dagens tidning. Det var roligt, att kyrkan får lite positiv publicitet mitt i allt negativt.

Annars jobbar jag mest och sover just nu. Det är mitt liv. Men det ska väl komma lite lugnare tider framöver vad det lider.

Finanskrisen talas det fortfarande om. Det är alltid de svagaste som förlorar, det är min övertygelse. Inte storpamparna och miljonärerna. Bara de svaga som får slita ännu mer för skitlöner, eller blir av med jobbet för att någon ägare inte tjänat så många miljoner som var väntat just för den perioden. Kapitalismen är ett sjukt system, men vi är alla så inkörda på det, så det blir svårt om man skulle försöka byta system.

Sommaren bär jag med mig som en bris i mitt hjärta. Och längtar och väntar. Även om det går lättare att bara vara i hösten, utan krav. Ikväll ledde jag en mässa. Konfirmanderna hade klubba i munnen, och tog ut den, ersatte den med Kristi kropp ett slag, svalde, och stoppade sedan tillbaka klubban i munnen. Är inte det att vara inför Gud som man är, så säg?

Så jag tar min tandborste och går och lägger mig. Somnar ifrån allt, och vaknar såsmåningom imorgon bitti, till en ny dag, en ny dag med ett stort LAN. Och IT-konfirmanderna ska nörda vidare i sitt WOW-spel. Och jag nördar vidare med mitt.

Ovisshet och visshet

Livet är outgrundligt. Så är det. Vi vet inte vad vi kommer att möta, vi vet inte vad vi kommer att få se. När vi öppnar våra ögon mot morgonens ljus (eller mörker) lever vi i ovisshet hela dagen, ända tills vi stänger ögonen igen på kvällen. Då vet vi äntligen vad dagen har innehållit. Ibland är vi så trötta att vi längtar att dagen ska ta slut, vi vill sova. På vår mjuka kudde. Tänk om det är så med döden och livet också. Vi lever i ovisshet hela livet igenom, och när vi dör når vi visshet.

Det går att leva i döden, att leva i hösten. Varje dag är unik.

IN&UTställning

Utställningen IN&UT för årskurs 7 är ett ekumeniskt arrangemang som kyrkorna i Köping sammarbetar kring. Jag slussade in elever i en stor labyrint och gav dem hörlurare, mp3 spelare och lite instruktioner. Med en annan klass delade jag ut enkäter om droger och drömmar. Det är spännande att fundera över hur jag själv var i sjunde klass. Och att studera skillnaden i mognad mellan killar och tjejer. Fint att få vara ett inslag av något annat i deras liv. Få visa på att livet kan ha djup. Få visa en stor vägg inuti labyrinten som alla måste passera där det står "Du duger som du är". En sjua var rolig idag och sa att han trott att det stått "Du suger som du är". Haha. Det är humor på hög nivå. Modigt att tala om det också för prästen man aldrig träffat förut.

IN&UT vänder kanske på en del perspektiv. För mig vet jag inte vad som behövs för att vända på mig ut och in. Men hösten kan ju ha den funktionen, att det blir svårt att nå in till det som berör på djupet. Allt blir dvala och torra löv som faller till marken. Djuren är smarta och går i idè, men vi människor jobbar på med lika lång arbetsdag som på sommaren och om våren. Smart. Not. Men vad kommer att förändras med en regering och årstid som denna?

Prostvisitation och höst i våra hjärtan med tidspessimismisten Linda

Idag har vi prostvisitation i församlingen. Ska bli spännande att uppleva en sådan. Undrar hur det kommer att bli.

Redan har det trillat in skolor som vill komma och ha skolavslutning i Köpings kyrka. Jag har tackat ja till fyra stycken. Det är så tacksamt för oss som kyrka, att skolorna har förtroende för oss och vill komma till oss. Julen känns också lite lättare att ta sig an som präst än vad sommaravslutningen gör. Hela julfirandet är en kristen högtid, medan sommarlovet inte har samma självklara koppling till kyrkans år. Förundran över skapelsen hör ju såklart till sommaren och "den blomstertid nu kommer". Men det är och förblir enklarare att tala om julen.

Annars är det som bekant höst i våra hjärtan just nu. Oktober har startat och november följer som vanligt på oktober. Det är våra riktiga ruggmånader då en kopp te och en polotröja är skönt att krypa upp i soffan med.

För mig väntar en helg med läger, och ännu en helg med läger. Tur att jag är så van, från mitt tidigare pendlarliv mellan olika orter, med att leva i väska. Det är fascinerande hur det uppstår en trygghet kring väskan och allt den innehåller. Det blir ens hem för en tid, om än tillfälligt.

Klockan är i skrivande stund 07.32. Jag ska vara på morgonbön i Köpings kyrka med kyrkoherden, kontraktsprosten och resten av arbetslaget i Köping klockan 08.00. Men det är lugnt, jag hinner. För jag är tidspessimist. Oj, vad felstavat det där såg ut. Pessimist. Jo så stavas det. Livet som tidspessimist innebär att jag alltid beräknar att det går åt mer tid än det faktiskt gör till exempelvis förflyttningar under dagen. Mina vänner påpekar ofta detta för mig. Jag var under min skoltid alltid tidig till skolan, och nu är jag (oftast) alltid tidig till jobbet. När jag känner att jag vill det förstås. Det är både bra och dåligt att vara tidspessimist. Nackdelarna är att livet blir kortare, för man måste jäkta iväg till nästa grej så snabbt. En annan nackdel är att jag ofta får stå och vänta på folk. Finns det något tristare att sysselsätta sig med än att stå och huttra och vänta på någon som är sen då man själv är tidig? Fördelen med att leva som tidspessimist är att människor slipper vara irriterade för att jag kommer försent, och jag slipper missa tåg etc.

Ni som har läst min blogg redan från början, kommer ni ihåg att jag skrev att jag vill blogga med ett enkelt språk? Undrar om jag gör det. Det brukar vara mitt sätt att uttrycka mig, men lite skada har jag nog tagit av den akademiska världen. Jag menar, vem kan gå igenom en lång universitetsutbildning utan att ta åtminstone lite skada?

Mässfall

Det har varit en höstvecka med sol för en gångs skull. Härligt. Känns som att det var hundra år sedan som solens varma strålar fick tina upp huden på min kropp. Har ni sett alla löv? Underbart, kära läsare. Underbart. Men vemodigt också.

Igår var jag med om mässfall för andra gången sedan jag började i Köping. Mässfall betyder att det inte kommer en enda person till mässan, så att den får ställas in. Igår skulle det vara ungdomsmässa i Köpings kyrka. Det är frustrerande och konstigt tycker jag. Man förbereder sig noga, tar med sig alla prylar, sammarbetar med musiker och bestämmer sånger. Vaktmästaren pyntar med blommor, dukar fram nattvardsföremålen och tänder ljus för att skapa stämning. Och där står jag med skammen. Men det är ju egentligen ingen skam. Ingen kände väl för att gå i mässan. Behovet fanns väl inte. Eller relationen till den nya prästen. Vad vet jag. Vet du?

Idag ska jag åka till Södertälje, till familjen. Södertälje fortsätter att finnas i mitt hjärta. Här kan du läsa mer om staden: http://www.sodertalje.se/ När man bosätter sig i en annan stad än där man är uppvuxen, tror jag att ens hemstad blir ännu viktigare för en. Södertälje är viktigt. Den står för den andra, gamla världen, som jag nu lämnat. Jag lämnade staden som en nyfiken, lite osäker tjej i studentlivet i det akademiska Uppsala. Nu har jag varit präst i ett och ett halvt år. Fantastiskt. Prästvigningen var ett mål i mitt liv. Det målet är uppnått nu. Nu väntar andra mål.

Någon tyckte att jag bloggar för negativt om Köping. Men så menar jag inte. Jag älskar ju Köping på många sätt, och valde medvetet en liten stad. Här finns det mer info om min bostadsort: www.koping.se Det hela handlar om ovana hos mig. Jag är inte van vid att alla känner alla. Jag är inte van vid att människor tittar på mig på gatorna när jag inte har prästskjortan på. Men jag tycker inte illa om det, inte på något sätt. Bara lite ovan. Det är allt.

Lägerliv

Läger igen.

Förväntan.

Packa, åka iväg.

Lämna verkligheten.

In i verkligheten.

In i tröttheten.

Ut på läger.

In i stugvärmen.

Vaken, länge. Länge. Ännu längre.

Sova lite, åh så lite.

Trötthet. Morgon. Hemfärd. Städa, packa, tjata.

Mätt på gemenskap.

Hem igen imorgon.

Så rullar livet på läger vidare sin boll

genom mitt liv.

Vad rullar genom ditt?

Rädsla och kärlek

Middagen gick fint, kul med lite vänner på besök en vardag så där.

Funderar rätt så mycket på sårbarhet och Gud. Att älska utan rädsla var ett tema som en kollega hade i sin församling på en gudstjänst. Finns det kärlek utan rädsla? Eller finns rädslan och sårbarheten alltid där? Och är rädsla och sårbarhet samma sak? Det kan vara så att djup kärlek förutsätter rädsla och sårbarhet. Annars kan man inte älska fullt ut, om man inte samtidigt är livrädd för att förlora den man älskar. Eller frukta att personen (eller Gud) som man älskar, inte är den man trodde. Det funderar jag mycket på.

Guds kärlek sägs ju vara ren och klar. Och det tror jag att den är. Frågan är om vi människor kan uppnå att känna en sådan kärlek tillbaka. För mig kan det tom. komma djupa tvivel i ögonblicket då jag ska ta emot bröd och vin i kyrkan. Tänk om jag sviker Gud? Tänk om Gud inte finns etc. Samtidigt som jag känner djup tillit och tro. Kanske hör de samman, kärlek och rädsla. Precis som att liv och död hör samman som ett oskiljaktigt par.

För övrigt får man väl inte prata i mobil i kyrkan!

Middag, vädret och sommarpratare

Ikväll har jag bjudit hem en kollega från församlingen och två kollegor från Västeråsförsamlingen som jag jobbade i. Det ska bli mycket roligt att ha middag. Undrar vad jag ska hitta på att bjuda på. När man jobbar såna tider som jag gör just nu så hinner man inte så ofta träffa vänner på fritiden. Extra roligt när det sker alltså.

Vädret blev tidigt höst i år. Tror att hösten påverkar oss svenskar mycket. I synnerhet på depp-fronten. Är det lätt att bli pigg och glad när regnet öser ner eller när det är grått, grått, grått ute?

Jag lyssnar på "sommar i P1" i min ipod. Det förlänger sommarkänslan, och jag blir ömsom irriterad, ömsom glad över sommarpratarnas frihet att välja totalt vad de ska säga och spela för musik. Programidèn är schysst, inte så många kommersiella krafter styr som i vanliga etern, men ibland blir det bara tragiskt när de lägger ut hela sitt kändisliv i radio och försöker försvara sig. Som när Wallenberg (minns inte förnamnet på grabben) försökte försvara sig mot att han var överklass, och att han minsann hade haft det jobbigt när han jobbade i hotellets kök. Hotellkedjan som för övrigt ägdes av hans pappa. Kockarna i köket hade minsann inte särbehandlat honom positivt inte. Snälla Wallenberg junior, du kan inte sätta dig in i hur det är att vara född arbetarklass. Du kände att alla dörrar stod öppna och att du kunde erövra världen. Jag möter många unga som inte ens tror att de kan ta sig igenom gymnasiets alla kurser. Där både mamma och pappa hoppat av skolan innan studenten. Klass finns, och vi måste börja lådsas om den! Annars blir allt bara fånigt.

Arbogamorden på barnen debatteras vidare i media. Det är ju hemskt med människor som laddad ner förundersökningen, om de har gjort det för att titta på de döda barnen. Jag menar, vad får man ut av det?

Jag önskar fortfarande en bättre värld. Tänker inte sluta drömma om fred på jorden, total jämställdhet på alla plan i samhället och den fullkomliga lyckan. Så länge vi inte slutar sträva efter sådana värden, så länge vi inte slutar drömma så är det möjligt att genomföra det. Det är min naiva tro och förhoppning i livet. Och skulle jag överge dessa drömmar och önskningar, kunde jag lika gärna lägga mig i en kista direkt.

Livet i en småstad har börjat

Nu är det skärpning i bloggvärlden, annars får jag snart lägga ner pga. för få läsare. Jag har börjat som barn och ungdomspräst i Köpings församling. Det är stimulerande och roligt men också slitigt att jobba mycket kväll och helg. För att kunna möta barn och unga så måste kyrkan finnas när de är lediga från skolan. Så är det bara. Jag saknar lite begravningar, vigslar och dop. Det gör jag. Men konfirmander, ungdomar och barnverksamhet är toppen. Vänner och fritid blir ju lidande förstås.

Köping är en rolig stad. Eller inte. Om man ens kan säga stad. Det finns egentligen två kafèer att räkna med(varav bara det ena serverar pastasallad), allt stänger kl. 18 och på söndagar är nästan allt helt stängt. Kyrkan är stor och vit och ligger på en höjd.

Mycket är förstås roligt i en liten stad. Och skönt. Framför allt tempot är helt rätt. Numera när jag är på Stockholms central blir jag matt av alla människor som stressar förbi. Vad jagar de efter? Hittar de det som de jagar om de hinner med t-banan? Eller är det bara en fortsatt jakt på meningen med livet?

Borgarna forsätter för övrigt att förstöra samhället omkring oss och jag längtar till nästa val. Rasistiska vårdcentral-uttalanden kanske vi får vänja oss vid. Men de ska ju inte inbilla mig att de bästa läkarna kommer att söka sig till en sk.mångkulturell vårdcentral med specialinriktning invandrare. Föresten, kommer även finlandssvenskar att räknas dit? Hur ska man göra med uppdelningen, vem är invandrare och inte? Det luktar rasbiologi om moderaterna ibland. Jag vet att många av er tycker att jag överdriver, men här på bloggen får jag skriva vad jag vill. Och för att citera Astrid Lindgren: "Det brukar bli så bra så"!