Rädsla och kärlek

Middagen gick fint, kul med lite vänner på besök en vardag så där.

Funderar rätt så mycket på sårbarhet och Gud. Att älska utan rädsla var ett tema som en kollega hade i sin församling på en gudstjänst. Finns det kärlek utan rädsla? Eller finns rädslan och sårbarheten alltid där? Och är rädsla och sårbarhet samma sak? Det kan vara så att djup kärlek förutsätter rädsla och sårbarhet. Annars kan man inte älska fullt ut, om man inte samtidigt är livrädd för att förlora den man älskar. Eller frukta att personen (eller Gud) som man älskar, inte är den man trodde. Det funderar jag mycket på.

Guds kärlek sägs ju vara ren och klar. Och det tror jag att den är. Frågan är om vi människor kan uppnå att känna en sådan kärlek tillbaka. För mig kan det tom. komma djupa tvivel i ögonblicket då jag ska ta emot bröd och vin i kyrkan. Tänk om jag sviker Gud? Tänk om Gud inte finns etc. Samtidigt som jag känner djup tillit och tro. Kanske hör de samman, kärlek och rädsla. Precis som att liv och död hör samman som ett oskiljaktigt par.

För övrigt får man väl inte prata i mobil i kyrkan!