Prostvisitation och höst i våra hjärtan med tidspessimismisten Linda

Idag har vi prostvisitation i församlingen. Ska bli spännande att uppleva en sådan. Undrar hur det kommer att bli.

Redan har det trillat in skolor som vill komma och ha skolavslutning i Köpings kyrka. Jag har tackat ja till fyra stycken. Det är så tacksamt för oss som kyrka, att skolorna har förtroende för oss och vill komma till oss. Julen känns också lite lättare att ta sig an som präst än vad sommaravslutningen gör. Hela julfirandet är en kristen högtid, medan sommarlovet inte har samma självklara koppling till kyrkans år. Förundran över skapelsen hör ju såklart till sommaren och "den blomstertid nu kommer". Men det är och förblir enklarare att tala om julen.

Annars är det som bekant höst i våra hjärtan just nu. Oktober har startat och november följer som vanligt på oktober. Det är våra riktiga ruggmånader då en kopp te och en polotröja är skönt att krypa upp i soffan med.

För mig väntar en helg med läger, och ännu en helg med läger. Tur att jag är så van, från mitt tidigare pendlarliv mellan olika orter, med att leva i väska. Det är fascinerande hur det uppstår en trygghet kring väskan och allt den innehåller. Det blir ens hem för en tid, om än tillfälligt.

Klockan är i skrivande stund 07.32. Jag ska vara på morgonbön i Köpings kyrka med kyrkoherden, kontraktsprosten och resten av arbetslaget i Köping klockan 08.00. Men det är lugnt, jag hinner. För jag är tidspessimist. Oj, vad felstavat det där såg ut. Pessimist. Jo så stavas det. Livet som tidspessimist innebär att jag alltid beräknar att det går åt mer tid än det faktiskt gör till exempelvis förflyttningar under dagen. Mina vänner påpekar ofta detta för mig. Jag var under min skoltid alltid tidig till skolan, och nu är jag (oftast) alltid tidig till jobbet. När jag känner att jag vill det förstås. Det är både bra och dåligt att vara tidspessimist. Nackdelarna är att livet blir kortare, för man måste jäkta iväg till nästa grej så snabbt. En annan nackdel är att jag ofta får stå och vänta på folk. Finns det något tristare att sysselsätta sig med än att stå och huttra och vänta på någon som är sen då man själv är tidig? Fördelen med att leva som tidspessimist är att människor slipper vara irriterade för att jag kommer försent, och jag slipper missa tåg etc.

Ni som har läst min blogg redan från början, kommer ni ihåg att jag skrev att jag vill blogga med ett enkelt språk? Undrar om jag gör det. Det brukar vara mitt sätt att uttrycka mig, men lite skada har jag nog tagit av den akademiska världen. Jag menar, vem kan gå igenom en lång universitetsutbildning utan att ta åtminstone lite skada?