Mässfall

Det har varit en höstvecka med sol för en gångs skull. Härligt. Känns som att det var hundra år sedan som solens varma strålar fick tina upp huden på min kropp. Har ni sett alla löv? Underbart, kära läsare. Underbart. Men vemodigt också.

Igår var jag med om mässfall för andra gången sedan jag började i Köping. Mässfall betyder att det inte kommer en enda person till mässan, så att den får ställas in. Igår skulle det vara ungdomsmässa i Köpings kyrka. Det är frustrerande och konstigt tycker jag. Man förbereder sig noga, tar med sig alla prylar, sammarbetar med musiker och bestämmer sånger. Vaktmästaren pyntar med blommor, dukar fram nattvardsföremålen och tänder ljus för att skapa stämning. Och där står jag med skammen. Men det är ju egentligen ingen skam. Ingen kände väl för att gå i mässan. Behovet fanns väl inte. Eller relationen till den nya prästen. Vad vet jag. Vet du?

Idag ska jag åka till Södertälje, till familjen. Södertälje fortsätter att finnas i mitt hjärta. Här kan du läsa mer om staden: http://www.sodertalje.se/ När man bosätter sig i en annan stad än där man är uppvuxen, tror jag att ens hemstad blir ännu viktigare för en. Södertälje är viktigt. Den står för den andra, gamla världen, som jag nu lämnat. Jag lämnade staden som en nyfiken, lite osäker tjej i studentlivet i det akademiska Uppsala. Nu har jag varit präst i ett och ett halvt år. Fantastiskt. Prästvigningen var ett mål i mitt liv. Det målet är uppnått nu. Nu väntar andra mål.

Någon tyckte att jag bloggar för negativt om Köping. Men så menar jag inte. Jag älskar ju Köping på många sätt, och valde medvetet en liten stad. Här finns det mer info om min bostadsort: www.koping.se Det hela handlar om ovana hos mig. Jag är inte van vid att alla känner alla. Jag är inte van vid att människor tittar på mig på gatorna när jag inte har prästskjortan på. Men jag tycker inte illa om det, inte på något sätt. Bara lite ovan. Det är allt.

Lägerliv

Läger igen.

Förväntan.

Packa, åka iväg.

Lämna verkligheten.

In i verkligheten.

In i tröttheten.

Ut på läger.

In i stugvärmen.

Vaken, länge. Länge. Ännu längre.

Sova lite, åh så lite.

Trötthet. Morgon. Hemfärd. Städa, packa, tjata.

Mätt på gemenskap.

Hem igen imorgon.

Så rullar livet på läger vidare sin boll

genom mitt liv.

Vad rullar genom ditt?

Rädsla och kärlek

Middagen gick fint, kul med lite vänner på besök en vardag så där.

Funderar rätt så mycket på sårbarhet och Gud. Att älska utan rädsla var ett tema som en kollega hade i sin församling på en gudstjänst. Finns det kärlek utan rädsla? Eller finns rädslan och sårbarheten alltid där? Och är rädsla och sårbarhet samma sak? Det kan vara så att djup kärlek förutsätter rädsla och sårbarhet. Annars kan man inte älska fullt ut, om man inte samtidigt är livrädd för att förlora den man älskar. Eller frukta att personen (eller Gud) som man älskar, inte är den man trodde. Det funderar jag mycket på.

Guds kärlek sägs ju vara ren och klar. Och det tror jag att den är. Frågan är om vi människor kan uppnå att känna en sådan kärlek tillbaka. För mig kan det tom. komma djupa tvivel i ögonblicket då jag ska ta emot bröd och vin i kyrkan. Tänk om jag sviker Gud? Tänk om Gud inte finns etc. Samtidigt som jag känner djup tillit och tro. Kanske hör de samman, kärlek och rädsla. Precis som att liv och död hör samman som ett oskiljaktigt par.

För övrigt får man väl inte prata i mobil i kyrkan!

Middag, vädret och sommarpratare

Ikväll har jag bjudit hem en kollega från församlingen och två kollegor från Västeråsförsamlingen som jag jobbade i. Det ska bli mycket roligt att ha middag. Undrar vad jag ska hitta på att bjuda på. När man jobbar såna tider som jag gör just nu så hinner man inte så ofta träffa vänner på fritiden. Extra roligt när det sker alltså.

Vädret blev tidigt höst i år. Tror att hösten påverkar oss svenskar mycket. I synnerhet på depp-fronten. Är det lätt att bli pigg och glad när regnet öser ner eller när det är grått, grått, grått ute?

Jag lyssnar på "sommar i P1" i min ipod. Det förlänger sommarkänslan, och jag blir ömsom irriterad, ömsom glad över sommarpratarnas frihet att välja totalt vad de ska säga och spela för musik. Programidèn är schysst, inte så många kommersiella krafter styr som i vanliga etern, men ibland blir det bara tragiskt när de lägger ut hela sitt kändisliv i radio och försöker försvara sig. Som när Wallenberg (minns inte förnamnet på grabben) försökte försvara sig mot att han var överklass, och att han minsann hade haft det jobbigt när han jobbade i hotellets kök. Hotellkedjan som för övrigt ägdes av hans pappa. Kockarna i köket hade minsann inte särbehandlat honom positivt inte. Snälla Wallenberg junior, du kan inte sätta dig in i hur det är att vara född arbetarklass. Du kände att alla dörrar stod öppna och att du kunde erövra världen. Jag möter många unga som inte ens tror att de kan ta sig igenom gymnasiets alla kurser. Där både mamma och pappa hoppat av skolan innan studenten. Klass finns, och vi måste börja lådsas om den! Annars blir allt bara fånigt.

Arbogamorden på barnen debatteras vidare i media. Det är ju hemskt med människor som laddad ner förundersökningen, om de har gjort det för att titta på de döda barnen. Jag menar, vad får man ut av det?

Jag önskar fortfarande en bättre värld. Tänker inte sluta drömma om fred på jorden, total jämställdhet på alla plan i samhället och den fullkomliga lyckan. Så länge vi inte slutar sträva efter sådana värden, så länge vi inte slutar drömma så är det möjligt att genomföra det. Det är min naiva tro och förhoppning i livet. Och skulle jag överge dessa drömmar och önskningar, kunde jag lika gärna lägga mig i en kista direkt.

Livet i en småstad har börjat

Nu är det skärpning i bloggvärlden, annars får jag snart lägga ner pga. för få läsare. Jag har börjat som barn och ungdomspräst i Köpings församling. Det är stimulerande och roligt men också slitigt att jobba mycket kväll och helg. För att kunna möta barn och unga så måste kyrkan finnas när de är lediga från skolan. Så är det bara. Jag saknar lite begravningar, vigslar och dop. Det gör jag. Men konfirmander, ungdomar och barnverksamhet är toppen. Vänner och fritid blir ju lidande förstås.

Köping är en rolig stad. Eller inte. Om man ens kan säga stad. Det finns egentligen två kafèer att räkna med(varav bara det ena serverar pastasallad), allt stänger kl. 18 och på söndagar är nästan allt helt stängt. Kyrkan är stor och vit och ligger på en höjd.

Mycket är förstås roligt i en liten stad. Och skönt. Framför allt tempot är helt rätt. Numera när jag är på Stockholms central blir jag matt av alla människor som stressar förbi. Vad jagar de efter? Hittar de det som de jagar om de hinner med t-banan? Eller är det bara en fortsatt jakt på meningen med livet?

Borgarna forsätter för övrigt att förstöra samhället omkring oss och jag längtar till nästa val. Rasistiska vårdcentral-uttalanden kanske vi får vänja oss vid. Men de ska ju inte inbilla mig att de bästa läkarna kommer att söka sig till en sk.mångkulturell vårdcentral med specialinriktning invandrare. Föresten, kommer även finlandssvenskar att räknas dit? Hur ska man göra med uppdelningen, vem är invandrare och inte? Det luktar rasbiologi om moderaterna ibland. Jag vet att många av er tycker att jag överdriver, men här på bloggen får jag skriva vad jag vill. Och för att citera Astrid Lindgren: "Det brukar bli så bra så"!