Min morgonbön på pastoralinstitutet i Uppsala, den 12 september 2006

Rom 12: 16-21

Vi ska älska våra fiender och bemöta alla lika. Vad är det för ideal som Paulus målar upp i denna romarbrevs text? Kraven känns fruktansvärt tunga att bära och mitt intryck är att Paulus målar upp en supermänniska i texten. Som ska kunna klara allt, tom att vi ska klara av att vara vänliga mot våra fiender. Han säger det dessutom inte för någon god anlednings skull, att vi ska vara snälla mot varandra för att uppnå fred på jorden eller något sådant. Nej vi ska vara snälla mot våra fiender för att vi då samlar glödande kol på dennes huvud. Dvs. det gör ondare om vi är snäll mot vår ovän ett tag. Vad menas egentligen med denna, tycker jag, svåra text?

Ska vi bli meskristna som ler mot alla andra och aldrig blir arga på någon? Nej det tror jag inte är meningen med Paulus ord. Det är en fruktansvärd stress i Paulus uppräkning av vad det innebär att vara en god medmänniska. Men om man läser texten lite mer noggrant så säger Paulus också ”håll fred med alla människor så långt som det är möjligt”. Paulus vet hur svårt det kan vara. På ett annat ställe säger Paulus själv att ”det goda som jag vill det gör jag inte, och det onda som jag inte vill, det gör jag”. Han har själv denna brottningsmatch med vad man borde göra och inte.

Min ”Jag borde göra”- lista är alltid lång. Ibland skriver jag upp allt på en fysisk lista. Såhär på morgnarna ska man tex.:
1) Vakna- fast man är trött och vill sova mera.
2) Duscha och klä på sig
3) Laga frukost
4) Äta frukost
5) Borsta tänderna
6) Vara trevlig och le mot korridorare som irrar omkring i köket
7) Gå till PIUS och leda morgonbön.

Det var sju saker som jag borde ha gjort i morse. Ska vi dessutom orka ta hand om våra fiender och vara trevliga och snälla mot alla? När många människor idag vittnar om att man knappt hinner ringa de vänner som man har?

Men det finns ett annat ord också. Vila. Min övertygelse är att stressar vi upp oss själva så mkt att vi ska vara så perfekta mot andra människor så riskerar vi att tappa oss själva. Jag skulle vilja vända på Paulus resonemang, och säga: Först le mot dig själv i spegeln varje morgon. Sedan kan du möta din medmänniska och kanske kan ni tillsammans skapa en bättre värld. För fungerar inte detta, utan vi bara fortsätter att lägga krav på oss själva: ja då blir livet en enda stor utbränd klump i magen.

Livet måste levas. Tro på dig själv idag, och var snäll mot dig själv, så långt du förmår.
Länge leve livet.
Amen