Klubba eller oblat?

Idag haglade det rejält in i mina ögon när jag cyklade hem från jobbet. Men så är november snart här, och det är mindre än två månader till julafton.

IT-konfirmanderna har inletts och den lokala tidningen gjorde intervju som var publicerad i dagens tidning. Det var roligt, att kyrkan får lite positiv publicitet mitt i allt negativt.

Annars jobbar jag mest och sover just nu. Det är mitt liv. Men det ska väl komma lite lugnare tider framöver vad det lider.

Finanskrisen talas det fortfarande om. Det är alltid de svagaste som förlorar, det är min övertygelse. Inte storpamparna och miljonärerna. Bara de svaga som får slita ännu mer för skitlöner, eller blir av med jobbet för att någon ägare inte tjänat så många miljoner som var väntat just för den perioden. Kapitalismen är ett sjukt system, men vi är alla så inkörda på det, så det blir svårt om man skulle försöka byta system.

Sommaren bär jag med mig som en bris i mitt hjärta. Och längtar och väntar. Även om det går lättare att bara vara i hösten, utan krav. Ikväll ledde jag en mässa. Konfirmanderna hade klubba i munnen, och tog ut den, ersatte den med Kristi kropp ett slag, svalde, och stoppade sedan tillbaka klubban i munnen. Är inte det att vara inför Gud som man är, så säg?

Så jag tar min tandborste och går och lägger mig. Somnar ifrån allt, och vaknar såsmåningom imorgon bitti, till en ny dag, en ny dag med ett stort LAN. Och IT-konfirmanderna ska nörda vidare i sitt WOW-spel. Och jag nördar vidare med mitt.

Ovisshet och visshet

Livet är outgrundligt. Så är det. Vi vet inte vad vi kommer att möta, vi vet inte vad vi kommer att få se. När vi öppnar våra ögon mot morgonens ljus (eller mörker) lever vi i ovisshet hela dagen, ända tills vi stänger ögonen igen på kvällen. Då vet vi äntligen vad dagen har innehållit. Ibland är vi så trötta att vi längtar att dagen ska ta slut, vi vill sova. På vår mjuka kudde. Tänk om det är så med döden och livet också. Vi lever i ovisshet hela livet igenom, och när vi dör når vi visshet.

Det går att leva i döden, att leva i hösten. Varje dag är unik.

IN&UTställning

Utställningen IN&UT för årskurs 7 är ett ekumeniskt arrangemang som kyrkorna i Köping sammarbetar kring. Jag slussade in elever i en stor labyrint och gav dem hörlurare, mp3 spelare och lite instruktioner. Med en annan klass delade jag ut enkäter om droger och drömmar. Det är spännande att fundera över hur jag själv var i sjunde klass. Och att studera skillnaden i mognad mellan killar och tjejer. Fint att få vara ett inslag av något annat i deras liv. Få visa på att livet kan ha djup. Få visa en stor vägg inuti labyrinten som alla måste passera där det står "Du duger som du är". En sjua var rolig idag och sa att han trott att det stått "Du suger som du är". Haha. Det är humor på hög nivå. Modigt att tala om det också för prästen man aldrig träffat förut.

IN&UT vänder kanske på en del perspektiv. För mig vet jag inte vad som behövs för att vända på mig ut och in. Men hösten kan ju ha den funktionen, att det blir svårt att nå in till det som berör på djupet. Allt blir dvala och torra löv som faller till marken. Djuren är smarta och går i idè, men vi människor jobbar på med lika lång arbetsdag som på sommaren och om våren. Smart. Not. Men vad kommer att förändras med en regering och årstid som denna?

Prostvisitation och höst i våra hjärtan med tidspessimismisten Linda

Idag har vi prostvisitation i församlingen. Ska bli spännande att uppleva en sådan. Undrar hur det kommer att bli.

Redan har det trillat in skolor som vill komma och ha skolavslutning i Köpings kyrka. Jag har tackat ja till fyra stycken. Det är så tacksamt för oss som kyrka, att skolorna har förtroende för oss och vill komma till oss. Julen känns också lite lättare att ta sig an som präst än vad sommaravslutningen gör. Hela julfirandet är en kristen högtid, medan sommarlovet inte har samma självklara koppling till kyrkans år. Förundran över skapelsen hör ju såklart till sommaren och "den blomstertid nu kommer". Men det är och förblir enklarare att tala om julen.

Annars är det som bekant höst i våra hjärtan just nu. Oktober har startat och november följer som vanligt på oktober. Det är våra riktiga ruggmånader då en kopp te och en polotröja är skönt att krypa upp i soffan med.

För mig väntar en helg med läger, och ännu en helg med läger. Tur att jag är så van, från mitt tidigare pendlarliv mellan olika orter, med att leva i väska. Det är fascinerande hur det uppstår en trygghet kring väskan och allt den innehåller. Det blir ens hem för en tid, om än tillfälligt.

Klockan är i skrivande stund 07.32. Jag ska vara på morgonbön i Köpings kyrka med kyrkoherden, kontraktsprosten och resten av arbetslaget i Köping klockan 08.00. Men det är lugnt, jag hinner. För jag är tidspessimist. Oj, vad felstavat det där såg ut. Pessimist. Jo så stavas det. Livet som tidspessimist innebär att jag alltid beräknar att det går åt mer tid än det faktiskt gör till exempelvis förflyttningar under dagen. Mina vänner påpekar ofta detta för mig. Jag var under min skoltid alltid tidig till skolan, och nu är jag (oftast) alltid tidig till jobbet. När jag känner att jag vill det förstås. Det är både bra och dåligt att vara tidspessimist. Nackdelarna är att livet blir kortare, för man måste jäkta iväg till nästa grej så snabbt. En annan nackdel är att jag ofta får stå och vänta på folk. Finns det något tristare att sysselsätta sig med än att stå och huttra och vänta på någon som är sen då man själv är tidig? Fördelen med att leva som tidspessimist är att människor slipper vara irriterade för att jag kommer försent, och jag slipper missa tåg etc.

Ni som har läst min blogg redan från början, kommer ni ihåg att jag skrev att jag vill blogga med ett enkelt språk? Undrar om jag gör det. Det brukar vara mitt sätt att uttrycka mig, men lite skada har jag nog tagit av den akademiska världen. Jag menar, vem kan gå igenom en lång universitetsutbildning utan att ta åtminstone lite skada?