Hopp

Tänk att det alltid blir vår igen, fast ingen tror att det ska ske. Människor tittar yrvaket upp mot solens första strålar, och förvånande gläds dem. Åt ljuset, åt värmen, åt hoppet som pånytt har tänts inom alla vintertrötta svenskar. Så även i mig.

Igår åkte balkongdörren upp med ett brak, och mina bara ben fick känna på solens strålar. Det är som det mänskliga mötet med Kristus. Naket sker det, oväntat, men glädjefyllt och det ger hopp till människan.

Våren är löftets tid och förväntningarnas stund. Jag tror att det påverkar allt och alla.

Nu ska jag iväg till gymmet för ett morgonpass. Sedan är det full fart hela dagen med jobb till tio, halv elva ikväll. Enda skillnaden är att idag ska jag arbeta med hoppet inom mig. Hoppet om att Kristus är där. Inom oss alla.