Kungsör

Kungsör är fantastiskt i vårskrud. Det gröna gör att man hajar till. Allting föds på nytt. Bebisar kryper omkring utanför min kontorsdörr. På våningen ovanför sitter de äldre tanterna och väntar på att något ska börja.

Jag försöker få ihop predikan kring temat "förlorad och återfunnen". En förlorad värld? Ibland går vi vilse och långt borta från Gud. Ibland går vi nära. Det är väl det som kallas livet?

Att skiljas är att dö en smula

Hej bloggen. Vet du vad? Det är sommar, sommar, sommar ute! Jag har suttit på balkongen och läst i en bok och det blev för varmt i solen, så jag fick gå in. Jag gjorde lite iste och sedan tillbaka till balkongen.

Känns som att semestern är en evighet bort, och jag begraver mig i arbete. Sista rycket i Köping, sedan väntar Kungsör.

En del avsked är fina, andra avskyvärda. Som Karin Boye så vackert uttryckte saken:
Att skiljas är att dö en smula.

Ingenting är längre som förut.

Alla gamla sanningar är slut.

Alla gamla sånger, de är vals, och stämmer inte alls.

Bön, avslut och psalm 199

Idag på mötet försökte jag förklara min syn på bön, med trafikljusetliknelsen till hjälp. Att Gud alltid svarar när vi ber, men att det ibland blir grönt ljus, ibland gult och ibland rött. Vet inte om det gick fram alls.

Idag var det sista mötet med barn och ungdomsteamet i Köping för min del. Det känns alltid vemodigt att lämna, men ändå känns beslutet att börja på den nya tjänsten rätt.

Schlagern ekar fortfarande i mitt huvud. Och alla omtumlande upplevelser som jag är med om. Tänk hur det är att leva livet.

Den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor.
Du nalkas ljuva sommar, då gräs och gröda gror!

våren igen

Ser ut över sjön från fönstret där jag tillbringar natten.

Solen skiner fortfarande. Laleh sjunger om en plats att gömma sig på, men istället förlorade hon sitt hjärta igen.

Vår, känslor och gemenskap.

Och mässa i kyrkan på berget.

Blott i det öppna

Det kliar i ögonen och näsan, ute grönskar våren i full prakt.

Mycket i mitt liv just nu är i rörelse. Det är spännande men läskigt. Man vet alltid vad man har, men inte vad man får. Samtidigt föds det nya i öppenhet. Låser man sig, kvävs och förtvinar man, som det står i psalm 90.

Hopp

Tänk att det alltid blir vår igen, fast ingen tror att det ska ske. Människor tittar yrvaket upp mot solens första strålar, och förvånande gläds dem. Åt ljuset, åt värmen, åt hoppet som pånytt har tänts inom alla vintertrötta svenskar. Så även i mig.

Igår åkte balkongdörren upp med ett brak, och mina bara ben fick känna på solens strålar. Det är som det mänskliga mötet med Kristus. Naket sker det, oväntat, men glädjefyllt och det ger hopp till människan.

Våren är löftets tid och förväntningarnas stund. Jag tror att det påverkar allt och alla.

Nu ska jag iväg till gymmet för ett morgonpass. Sedan är det full fart hela dagen med jobb till tio, halv elva ikväll. Enda skillnaden är att idag ska jag arbeta med hoppet inom mig. Hoppet om att Kristus är där. Inom oss alla.